Handla mat.

Det är stressigt. Vi är sena. Som vanligt. Jag förstår ärligt inte vad det är som tar sådan tid. All planering som ändå havererar på något konstigt sätt. Allt är nedpackat, allt är med. Mat, blöjor, min karl och barn. Check. Magen kurrar.

Då vi ska handla har vi tydligen en sån där lista vi ska följa, men lyckas inte pricka av något på den. Som sagt så spårar det redan här. Springer, plockar, skriker, svettas som några jävla galningar. Men går det inte lite långsamt? Skynda, skynda.

Jag suckar. Ganska högt. Han gör ju så gott han kan. Jag vet det. Men varför kan han inte göra flera saker åt gången? Jag har bara 2 armar, och jag kan ta mig tusan masturbera och tänka på andra saker samtidigt om det så skulle behövas.

Klockan är jätte mycket och vi har inte ätit. Det märks. Humöret har en tendens att svänga en aning då magen inte är mätt. Är magen glad är människan glad, sa en gång Gustaf Svensson. Bra karl. Idioten i kassan är också väldigt seg. Hur kan man vara så seg? Jag skulle gjort det snabbare, kan dra varorna själv om det är så!

Detta skulle alltså från början vara någon slags harmonisk och trevlig kvälls shopping. Men slutar att jag nästa bölar av att jag inte klarar av, hör och häpna. Mig själv. Just ja. Mig själv. Stackars jävel som ska handla med mig. Trevlig tjej sådär. Näe.

Det är när vi är klara med allt. Då jag inser och är lite efterklok att det är jag som har en del fel och brister. För det är inte nödvändigt att köra 100km/h genom ica med kundvagnen, eller nästan syla upp varorna på bandet för att hinna ut på 20 minuter. Men Ante är glad att jag är nöjd. Jag är glad, att han är världens bästa människa.