Den är varken en hon eller han. Eller det kanske är precis vad den är. Det är både en han och en hon. En massa han och en massa hon.
Ibland känns det som jag sprungit 300km/h utan paus. Aldeles för länge. Det funkade. Ett tag. Fort gick det. Roligt med. Hoppade från ett högt stup. Vaknade med känslan av att var kul. Både levde och inte levde. I den där bubblan. Allt var så nytt. Vilka människor. Vilka underbara människor jag mött. Vissa var bara på tillfälldigt besök men lämnade spår. Vissa finns kvar. De som kom lite extra nära. De som berörde liite mer.
Ni som älskar solsidan vet kanske att en klok Fredrik Schiller säger något i stil med att "Ibland måste man kapa vissa grenar, så att andra kan växa ut." Så sant som det var sagt. Byta ut chipsen mot popcornen. Samtidigt som att det är viktigt att vattna de grenar som finns. För det handlar ju om just det dära, som är svårt att sätta fingret på. Det lilla extra ordinära. Riktig vänskap.
Då man rusar i 300km/h är det svårt att få perspektiv. Men utifrån är det nog ganska lätt. En alldeles för trött durasell kanin. Man inser inte själv att man måste ta det lite lugnt. Då väggen kommer plötsligt. Då den slaps you in the face. Ganska hårt också. Då är du inte så kaxig. Ganska liten faktiskt. Livrädd också. För allt. Allt och inget. När panik och ångest bestämmer sig för att göra ett tungt beat med en mashup som ett brev på posten. Då du inte hänger med och dansar i otakt. Den där jobbiga känslan.
Jag kan med ärlighet nu i efterhand säga att jag varit där. Är nog fortfarande lite där. Jag har provat allt. Flytt, flytt och flytt lite till. Men jag försöker ändra mig. Jag är bara människa. Ha lite tåladmod med mig. Ge mig lite tid. Jag löser inte alla mina problem på en kopp kaffe. Gör någon det? Om. Let me know. Men jag klarar inte allt själv. Liksom askungen har jag haft tur att ha mina möss.Ni som limmade ihop, sydde och försökte göra min fallskärm hel. Utan er hade jag inte klarat mig så bra som jag gjort.
Man ska vara glad åt livet. Se det stora i det lilla. Jag är oerhört tacksam över familj och alla mina fina vänner som finns där, och som har hjälpt mig då jag haft det svårt. Vill inte skriva namn, då jag är rädd att jag glömmer någon. Så tack min ihoplimmade, sydda vackra fallskärm. HEN♥
Ibland känns det som jag sprungit 300km/h utan paus. Aldeles för länge. Det funkade. Ett tag. Fort gick det. Roligt med. Hoppade från ett högt stup. Vaknade med känslan av att var kul. Både levde och inte levde. I den där bubblan. Allt var så nytt. Vilka människor. Vilka underbara människor jag mött. Vissa var bara på tillfälldigt besök men lämnade spår. Vissa finns kvar. De som kom lite extra nära. De som berörde liite mer.
Ni som älskar solsidan vet kanske att en klok Fredrik Schiller säger något i stil med att "Ibland måste man kapa vissa grenar, så att andra kan växa ut." Så sant som det var sagt. Byta ut chipsen mot popcornen. Samtidigt som att det är viktigt att vattna de grenar som finns. För det handlar ju om just det dära, som är svårt att sätta fingret på. Det lilla extra ordinära. Riktig vänskap.
Då man rusar i 300km/h är det svårt att få perspektiv. Men utifrån är det nog ganska lätt. En alldeles för trött durasell kanin. Man inser inte själv att man måste ta det lite lugnt. Då väggen kommer plötsligt. Då den slaps you in the face. Ganska hårt också. Då är du inte så kaxig. Ganska liten faktiskt. Livrädd också. För allt. Allt och inget. När panik och ångest bestämmer sig för att göra ett tungt beat med en mashup som ett brev på posten. Då du inte hänger med och dansar i otakt. Den där jobbiga känslan.
Jag kan med ärlighet nu i efterhand säga att jag varit där. Är nog fortfarande lite där. Jag har provat allt. Flytt, flytt och flytt lite till. Men jag försöker ändra mig. Jag är bara människa. Ha lite tåladmod med mig. Ge mig lite tid. Jag löser inte alla mina problem på en kopp kaffe. Gör någon det? Om. Let me know. Men jag klarar inte allt själv. Liksom askungen har jag haft tur att ha mina möss.Ni som limmade ihop, sydde och försökte göra min fallskärm hel. Utan er hade jag inte klarat mig så bra som jag gjort.
Man ska vara glad åt livet. Se det stora i det lilla. Jag är oerhört tacksam över familj och alla mina fina vänner som finns där, och som har hjälpt mig då jag haft det svårt. Vill inte skriva namn, då jag är rädd att jag glömmer någon. Så tack min ihoplimmade, sydda vackra fallskärm. HEN♥
<3
SvaraRaderaDue så vacker Maria<3
SvaraRadera