AJ :(

Jag nämnde ju tidigare att jag har haft lite ont i tårna, och inte så lite heller. Försökte vila och se om det gick över igår. Men inatt åkte vi in för det gjorde så sjukt ont. Tyvärr hade de ingen läkare som kunde göra "operationen" som behövdes. Ja, jag blev alltså tvungen att komma tillbaka imorse.Vilket jag såklart gjorde. Så vi åkte in. Fick sitta där ett tag men då jag väl fick komma in var läkarna så himla bra. Jag har aldrig varit med om en så bra sjukvård. Vänliga, förstående och förklarade allt de gjorde.

Eftersom jag själv kände att det var en infektion hade jag "tömt" ena tån på vätska. Ja det låter sjukt äckligt. Vilket det var. Men de var ändå tvugna att kolla båda. Så jag fick 4 sprutor med bedövning. De var inte så skönt, plus att jag är jätte rädd för dom. Svimmar typ. Varje gång. Då den lagt sig "borrade" de hål i båda naglarna och tömde de på vätska under. Så trycket skulle släppa. Fick plåster och en spritlikaiknande vätska, och talbletter.

Men så ska jag resa mig. Och nej, allt blir typ svart. Jag får sätta mig på en stol i korridoren, men hamnar sedan på en brits, med sån pipgrej då dom kollar pulsen, trycket och en blöt handduk på pannan. Jag börjar tok skaka och fryser ganska mycket. De hämtar en filt och tar blodprover.  Frågar om det är något jag är allergisk mot. Ja allt typ. Sen kommer de tillbaka och säger att "bedövningen..." "Är jag allergisk mot den också eller?" fyller jag i. Ena läkaren börjar tokskratta samtidigt som den andra säger "hehe.. ja tyvärr."

Så roligt då de frågade hur jag fått såhär. Förklarade att ja sprungit mycket och att jag känt lite efter de nya träningsskorna i tårna då. Men att jag vilat en dag, att det gått ner sig och att jag körde på igen. Att det blivit värre då. De undrade om jag inte känt att det gjorde ont då jag sprang. Josåklart jag kände det. Men alltså. Om jag börjar något kan jag inte avbryta det. Då blir det som ett big fail. Då måste jag göra klart. 8Km är inte samma som 10. För mig spelar det roll. Då kommer jag bara känna att. "Nästa gång måste jag springa 13 km". Det vill jag inte :)

Visade sig att jag även var allergisk mot medicinen de skrivit ut. Inte spriten då, utan tabletterna. Menmen, det kunde väl varit värre. Jag fick ju hjälp...och de var verkligen duktiga. Sen fick jag träffa en läkare som undersökte mig och fick en banan och lite saft. Sen fick jag vila nån timme. Sedan halta ut på hälarna för att möta familjen. Hämta ut grejerna på apoteket och ta en taxi hem. Arvid sov, men Hanna verkade ju ha kul åt hur jag såg ut. Skrattade hysteriskt åt mig. Ja kul att man kan roa någon iaf :)