Logiskt.

Där sitter jag. Säger alla möjliga förklaringar på varför jag känner som jag gör. Jag vill verkligen tro på det jag säger också. Det hade varit så lätt då. Men för alla andra som hör vad jag säger blir det logiskt. Min sanning är inget annat än rädsla. För allt och inget. Så säger någon den där meningen. Beskriver ganska på pricken hur jag känner. Jag vill gärna förneka det men vet att det finns någon untz av ärlighet i det. Varför kan någon annan tala om hur jag känner, men jag själv kan inte säga det högt? Kanske blir det för verkligt då? Att vara rädd och ta avstånd från saker som man mår bra av, är det logiskt det? Nämnde i ett tidigare inlägg om att jag är fett feg ibland. Om jag ändå vore modigare.. Fan vad mesig jag är...